Texten “Skulpturer i Törnrosen” är skriven av konstnären Ingrid Furre och var en del av projektet Konsthändelse i Törnrosen som Plattform KcSyd genomförde 2022.

Ingrid Furre (f. 1983), är en konstnär som arbetar främst med skulptur och text. Furre är född i Stavanger i Norge och utbildad vid Malmö Konsthögskola. Hon bor och arbetar i Malmö.

–

SKULPTURER I TÖRNROSEN

Jag sträcker på mig, rätar upp ryggen. Jag fick gången, rytmen och lutningen åt vänster av min far. Jag faller in i det efter några steg. Jag är Auguste Rodins Balzac-porträtt. Jag är framme i Törnrosen, i sydöstra Malmö. Cia Kanthi och jag har blivit inbjudna av Kc Syd Malmö att arbeta med skulpturerna som finns här. Jamila Drott och Sophia Persson leder projektet.

Törnrosen utvecklades på 60-talet och i samband med att husen byggdes skapades ett antal konstverk. Flera av dessa satt i eller på byggnaderna. Här på Hårds väg hade varje entrédörr sitt eget verk. På så sätt kunde du se vilken dörr som var din. Nästan alla av dessa konstverk är borta idag. De har inte underhållits.

Glas och betong I, II, III (1964) av Jacques Zadig var en rå betongvägg med glasfönster i olika färger och former. Jag kan föreställa mig hur solen måste ha nått glaset och skapat skuggor längs marken och väggarna. Rört sig när en gick förbi väggen och in och ut ur huset. Idag finns det inget glas i hålen. Väggen är målad grå. Med stora röda bokstäver har någon skrivit 2B och RG. Små stjärnor har ritats med krita mellan hålen.

Teglet böljar sig i halvcirklar från flera av husen vi passerar. Det är ovanligt att mötas av sådana former i botten av en byggnad. De runda väggarna bryter upp de annars fyrkantiga utrymmena mellan husen. Samtidigt kan fönsterlösa väggar verka avvisande. Jag kommer ihåg hur en av mina grannar klagade på nya bostadshus när jag var på ett residency i Mexico City. I kvarteret där vi bodde i Colonia Escadon, hade det varit vanligt att ha små verksamheter på första våningen. Det hade sen blivit mer lönsamt att istället göra om alla våningar till lägenheter. Grindar och stängda fasader mötte en nu längs med trottoaren.

När vi kommer upp på gräset mot Berto Marklunds skulptur Former i Rosengård (1970) berättar Cia att hon har arbetat som sjuksköterska i området. Vi pratar om rädslan för sjukdom och död. En vän som blivit friskförklarad från cancer berättade för mig hur rädslan för döden sitter kvar i kroppen. Trots att sjukdomen är borta är rädslan fortfarande förlamande. I arbetet med offentliga skulpturer har jag flera gånger tänkt att det varit så viktigt med hållbarhet, att skulpturerna blir zombies.

Marken är täckt med svart randigt fröskal. Bronset är polerat av beröring. På en solig dag som denna, känns den mörka ytan varm, levande. En kan inte titta på en skulptur om man står stel som en pinne och stirrar på den. Du måste gå runt en skulptur - böja dig mot den, röra vid den, gå bort från den, säger Barbara Hepworth. Jag hade inte hört talas om Barbara Hepworth eller Figuers for Landscape (1961) förrän det 2013 blev känt att verket som stod utanför konsthallen i min hemstad Stavanger skulle säljas. Själv hade jag bara kört förbi, registrerat men inte funderat över gestalten. Det blev ramaskri i Stavanger Aftenblad från många som hade en speciell relation till verket. Det var efter uppståndelsen som jag närmade mig skulpturen. Sträckte händerna in mellan två silhuetter som lutar mot varandra.

Om Former i Rosengård uppmanar till ett möte eller en kroppsposition måste det vara att gå bort till skulpturen och luta sig mot den. Hänga på, som en trött tonåring. Den ena delen kan likna en svans eller ett ben som ligger på marken och trycker upp rumpan och benet som en bro. Min son pekar och ropar rutscha när vi passerar cyklandes. Jag blir förvånad. Hade antagit att han ville till den höga klätterställningen. En låg lite sned form är perfekt att lägga sig i och glida ner. På toppen finns en fördjupning, ett hål i bronset. Ett tydligt spår efter de som besökt platsen. Ett tecken på både liv och förfall. Jag kallar det såret. Det finns också ett mindre sår på vad som ser ut som en fot.

På andra sidan verket tränger sig två svarta bänkar och ett bord i målat stål sig på. Bänkarna har ryggen till verket och skuggar den fria sikten ner mot Rosengårds botaniska trädgård. De som placerat dessa möbler här verkar inte förstå att detta gäng med former inte vill trängas mot en vägg bänkryggar.

Det har tagit mig flera år att känna mig hemma i Malmö. Inte för att folk har vänt mig ryggen. Mest för att jag aldrig hittade. Trots att gatorna är långa och raka, cyklade jag alltid fel. Vi följer stigen mellan husen. Det finns lekplatser vid varje hus. Ett torn med rutschkana. Klätterställning. Sandlåda. I en stor rund gunga ligger ett barn med slutna ögon. En vuxen sitter på huk bredvid, sträcker ut armen och gungar den lille till sömns. Vi korsar Västra Kattarpsvägen och går in på Bennets väg. Banderoller längs staketet på byggarbetsplatsen berättar att Culture Casbah är under uppbyggnad. Ett centrum för kultur, mat och aktiviteter.

Vi går runt byggnaden och möts av ett miljöhus. Det står precis bredvid och skuggar det vi letar efter. Detta var tänkt som Rosengårds centrala torg. En stad för lekar (1967) av Birgitta Stenberg Hultén och C.O. Hulten. Sopsäckar har samlats intill huset och skulpturen. En av de första sakerna jag lägger märke till är konturerna av en stock i betongen. Det finns flera sådana reliefer av trä i verket. Konstnärerna måste ha bränt stockarna efter att betongen gjutits. Jag känner den ojämna ytan mot fingrarna. Hur sanden drar mot huden.

En stad för lekar är lösa väggar som bildar utrymmen jag kan gå in i. Ytorna är målade och gjutna. I betong, emalj, keramik och metall. Det finns olika nivåer och reliefer som liknar ritningar i betongen. De har en rå och spontan lätthet över sig. När jag senare besöker Skissernas Museum och står lutad över ett bord i arkivet, upptäcker jag att det som kan framstå som snabbt och slumpmässigt, är framtaget genom ett stort antal skisser.

Jag går runt och mot metallformen. Känner mig svag i knäna. Det här måste vara en av Malmös mest intressanta skulpturer. Sammansättningen av de olika delarna och materialen är överväldigande. Jag böjer mig ner och vilar ryggen mot mosaiken. Benen sticker upp som två berg. Den rödmålade färgen på metallen är densamma som på balkongen på huset bakom. Jag lutar mig framåt, upptäcker att sömmarna har lossnat fram på min högra sko. En tå sticker ut.

Den skulpturala kroppen har större krav på hållbarhet än människokroppen, säger jag till Cia. Jag ska se performancet Ansamlingar (2022) av Gideonsson/Londré. Verket ingår i utställningen Betingad rörelse (2022) på Moderna Museet i Malmö. Konstnärerna har bjudit in mig till att skriva en text om kroppspositioner. Jag lutar mig bakåt mot den vita väggen. Låter händerna falla ner mellan benen. Performancet kretsar kring aspekter vid konservering. Hur verk i museets samling hanteras ytterst varsamt och eftertänksamt. Besökaren får nästan aldrig röra något som visas. De få som faktiskt rör konsten bär bomullshandskar. Många av verken i magasinen visas aldrig. De ligger som på stängda sanatorium och behandlas som för tidigt födda barn. Gideonsson och Londré står framför mig och upprepar varandras meningar. Till slut hamnar de båda på golvet.

I anslutning till dom fyra delarna av skulpturen En stad för lekar fanns det fyra dammar. Längs backen kan jag se konturerna av en kant som måste ha varit en bassäng. Jag reser mig upp. När jag söker efter bilder i Sydsvenskans arkiv hittar jag flera stycken på skulpturen i dess ursprungliga utformning. Tre barn sitter på huk och sträcker entusiastiska händerna mot vattnet. Under en av bilderna av verket står det Upplevs som vass och obehagligt av barn föräldrar. Dammarna var en stor del av skulpturen, och måste ha bidragit till en helt egen upplevelse av rymd och reflektioner, ljus och rörelse. På den högsta formen som står i mitten av skulpturen ser jag konturerna av ett rör. Här måste det ha sipprat vatten ner längs reliefen.

Verket är ingen lekplats. Min son klättrar upp på en avsats och frågar mig vad detta är. Det finns inga självklara aktiviteter kopplade till de olika delarna. Titeln är väl så mycket en beskrivning av vad skulpturen är, som en uppmaning till vad staden ska vara.

1. Barabara Hepworth, citat hämtat från Kunsthall Stavangers hemsida2022.06.22, fritt översatt av undertecknad.
2. Tidigare Stavanger Kunstforening
3. ramaskrik som vi seier i Stavanger
4. Tidigare soprum – men eftersom vi nu sorterar några av våra sopor, kallas det så fint miljöhus.
5. Fotograf Björn Larsson – Sydsvenskans Arkiv