22.11 | Karin Bähler Lavér: Referat av samtalet "Fria tiden och rädda Stad för lekar"
På kvällen den 20 oktober var Johanna Gustafsson Fürst och Lisa Trogen Devgun plats på Konstfrämjandet Skåne i Malmö för att berätta om sitt gemensamma, tillfälliga offentliga verk ”Fria Tiden”. Duon hade bjudits in då många beröringspunkter i tematik och arbetssätt finns mellan deras arbete och det projekt Plattform KC Syd initierat kring den offentliga konsten i Törnrosen, i Malmö (i synnerhet verket Stad för lekar av Birgitta Stenberg Hultén och CO Hultén). Konstnären Jens Lindqvist bjöd på läckra små munsbitar och vi var många som samlats för att lyssna och samtala. Vad som följer är ett referat av samtalet.
*
På inbjudan av Stockholm konst, Stockholms stads organ för offentlig konst, bjöds konstnärerna Johanna Gustafsson Fürst och Lisa Trogen Devgun in att tillsammans aktivera en befintlig offentlig gestaltning i staden. Uppdraget från Stockholm konst gick alltså ut på att välja ett verk ur stadens samling ”Konst på allmän plats” att förhålla sig till, men då Johanna och Lisa ansåg det för svårt att välja bestämde de sig helt enkelt för att inte göra det. Istället utgick de till sist från tre verk, och en plats: Ebba Ahlmark-Hughes Musikalisk rörelse (1981), placerat utanför entrén till Skärholmens simhall - också platsen för Johanna och Lisas intervention-, Liss Erikssons La Mano (1977) placerat på Katarinavägen på Södermalm och Ebba Ahlmark-Hughes Kvinna med handspegel (1967), placerat på Karlavägen/Sibyllegatan på Östermalm. Att man föll för Musikalisk rörelse berodde på en verklighet som förälder, att hämta och lämna på simhallen. Härigenom aktiveras idén om den offentliga konsten som en vardag. La Mano, i sin tur, som är ett solidaritetsmonument för de personer som frivilligt gav sig ut i strid mot Franco under det Spanska inbördeskriget, ringar in det offentliga rummet som en plats för solidaritet, för social och politisk gemenskap. Kvinna med handspegel är genom sin geografiska position i ett av Sveriges mest välborna områden bokstavligen en spegling av sin omvärld i ett segregerat Stockholm, men spegeln som hålls upp kan också skänka nya perspektiv och i relation till de två andra verken uppstår en potential för många andra sorters Stockholm. Johanna och Lisa understryker att segregation i första hand motarbetas med politiska beslut men vi kan också med våra kroppar motarbeta vanemässiga rörelsemönster och utöva motståndshandlingar. Att kasta runt geografin och låta de tre verken mötas blev en sådan handling.
De begränsningar som fanns i projektet tilläts bli produktiva, t.ex. fick den låga budgeten och den korta tidsramen (verket skulle endast visas upp under en helg) styra delar av arbetet. Begränsningarna, som någonstans ekar av tanken om att våra gemensamma resurser inte är outtömliga, väckte också frågor om hur en radikal byggnadsantikvarisk praktik skulle kunna se ut ––”Tänk om vi aldrig mer får bygga något? ”Tänk vad som skulle ske om vi aldrig mer fick göra nya permanenta offentliga verk”? Det blev därför angeläget att pröva hur de befintliga verken kunde tänkas om och hur de kunde läsas genom varandra och vad de därigenom genererade. Johanna och Lisas egen skiss tog avstamp i olika motiv som gick att finna i de befintliga verken, t.ex. La Manos trädliknande form och antydan om samtida politiska kamper så som ’Black Lives Matter’ och Musikalisk Rörelses placering på en plats helt fri från kommersiella verksamheter. Rörelse och tid kom också att bli centrala element i Johanna och Lisas Fria tiden: För att ställa komplexa frågor om våra gemensamma platser behövs tid; för att tänka kollektivt behöver vi mötas.
I och med att platsen där Musikalisk rörelse står och Fria tiden tillfälliga placerades är tillägnad en trädgårdsmästare för sin långa och trogna tjänst hos Stockholm stad ville Johanna och Lisa även anspela på det offentligas -parkförvaltningens- symboler och språk i ett uppvärderande av det vardagliga. Fria tiden tog till sist gestalten av en handliknande trädformation målad i färgen ”Stockholmsgrön”, vilken gräver sig upp ur en befintlig blomplantering. Därtill kringgärdade fyra stående speglar, med hål utskurna för åskådarna att placera sina egna ansikten i. Speglarna ledde fram till trädet från Skärholmens tunnelbana och speglade in både verk och betraktare. Speglarna kom att stå för förvandling och et utsuddande av gränser mellan det privata och det gemensamma och i förlängningen blev Fria tidens omslutande av de tre andra verken, Musikalisk rörelse, La Mano och Kvinna med handspegel, ett slags monument över konstens potential att förändra.
*
Härefter följde ett samtal mellan Johanna och Lisa, Jamila och Sophia från Plattform KC Syd och den närvarande publiken, där frågor om makt och ansvar, i förhållande till den offentliga konsten -i synnerhet i så kallat socioekonomiskt ”utsatta” områden- blev centrala. Det offentligas makt i förhållande till konstnärens mer intima närvaro avhandlades, likväl frågor om konstens ansvar sociala ansvar i relation till instrumentalisering av konsten i stadsplaneringsprocesser (konsten i sig kan inte lösa sociala problem, men ett klimatansvar har den!). Slutligen ställdes en fråga om hur man ska börja om man som ung konstnär vill arbeta med offentlig konst. Johannas råd var att söka polistillstånd för att initiera händelser i det offentliga rummet. Genom att börja göra saker utifrån det lilla utrymme som finns inom lagen kan man börja bygga upp en praktik och en kunskap. Begränsningen kan också vara ett konstnärligt material!